Att äga en egen ungponny som är helt grön. Som man själv måste ge självförtroende till, det är en riktig utmaning.

Man får möta så många motgångar, därför blir varenda framgång ett minne förgott.

Jag, för ca 4 månader sedan valde att ta denhär utmaningen. Den här utmaningen som kommer att kräva blod, svett & tårar om man vill nå det man drömmer om.

 

Jag och Doris har ännu inte hittat varandra till 100% och det är klart att det tar nån/några månader till. Men på den korta tid jag haft henne har det hänt så otroligt mycket. När hon kom till mig vägrade hon lyfta på benen när man skulle kratsa hovarna, fattade ofta fel galopp, ramlade ofta igenom hinderna, snudda nästan varje bom, var jättesvag i galoppen osv. Allt det här klarar vi bra idag. Just för att vi har kämpat.

 

Vi har redan haft otroligt med motgångar. Men även framgångar. Jag har haft henne i 4 månader och redan kvalat till avd. A i LC och snart starta min första LB med henne.

Många tycker säkert, "men herregud, ska du redan starta en LB?", "du och din ponny kommer aldrig klara det.."

Visst, vi kanske inte kommer felfritt runt, men vi kommer försöka. Höjden för Doris är no problem, det är allt emellan hinderna. Det är det vi ska försöka klara. Vi ska nå toppen, vi ska nå de största klasserna tillslut. Funkar hon inte riktigt i hoppningen så är hon SJUKT fin i dressyren.

 

Hur långt vi än kommit så har vi miljoner saker till att lära oss.

Jag tänker aldrig ge upp om denna ponny, aldrig <3